Förlåt!
Nu är klockan 00:24 och jag tänker
Tänker på den gamla tid som härjade för några år sedan, när jag började ettan på gymnasiet.
Det ändå jag tänkte på var matematik...
Varför är en lång story, ska jag berätta den så får jag inte börja skriva vid läggdaxtid.
Sitter nu ensam i mitt rum och tänker på matematik, jag är så fashinerad av det...
Det är så stort, så mycket mer än vad man tror...
Jag har tyckt att matte varit urtråkigt, svårt, färglöst, motivationslöst, tråkigt, tråkigt tråkigt...men så lyckades det vända sig till något jag tyckte var kul, inspirerande, intressant, motiverande, spännande, utvecklande. Orsaken till att vändningen gjorde sin entré är av olika orsaker, ibland när jag funderar riktigt noga på vändpunkten just då har jag svårt att sätta fingret på när vändningen skedde, det är väl antagligen bara för att det är olika saker som spelar sin roll i vändningen där. Soory, men det är spännande o kul att skriva om det!
Fan vad jag lärt mig mycket, inte bara matematiskt, utan psykiskt, jag har lärt mig mer om mig själv och hur jag funkar i olika situationer, t.e.x vad som krävs av mig i mina tankar för att jag ska klara av att lösa ett tal, hur jag ska se matematiken. Idag vet jag att jag har kapacitet, styrkan, viljan, lugnet....som jag inte hade då, har jag nu.
Min inställning till det har ändrats för att också lugnet har kommit till mig
Jag fick panik när jag skulle gå in genom dörren, där vi hade matte...
10 min innan lektionens start började hjärtat slå fort
en tryckande känsla i bröstet som bara inte ville gå in där i rummet
nej....nej....nej
usch nej...matte var bara jobbigt,, tråkigt, tråkigt...
MEN
När vändningen kom, kom också glädjen, det var kul med matematik, det var spännande, för att jag fattade! Jag förstod o där kom också viljan fram, viljan att klara av nästa tal, jag ville klara det!
När jag väl insåg att jag kunde så blev jag hungrig, jag ville ha mer av den goda känslan som sprudlade inuti när jag klarat mattetalen!
Jag och matten var inte längre som två paralella linjer, ni vet de som aldrig möts, träffas, ses...
de som bara har en enda riktning inprogramerat. Som löper intill varandra, de som aldrig kommer att mötas någonstans...
När 2 linjer har samma riktningskoeficientsvärde (k-värde) så är linjerna parallella, dvs att de aldrig kommer att mötas någonstans, (ingen lösning) bara m- värdet är är olika på linjerna
Ja...vi kan la säga att jag var den blå linjen i grafen ovan och matematiken var den svarta....vi kom liksom inte överens, det funkade liksom inte, kom inte nära varandra, men när vändningen kom, började jag fatta o förstå att matte är stort, att det är kul, inspirerande ,spännande, Den blå linjen o den svarta linjen smälte samman och hittade varandra o jag och matten hittade varandra! Idag kommer vi överens, vi kan snacka om allt...nä nu e jag flummig, sorry! Jag borde sova nu!
När riktningskoeficientsvärdet är olika hos de räta linjerna vet man att de kommer att mötas någonstans
(En lösning)
O gud, vad matte har gett mig mycket i mitt liv! =)
Resan är lång och det är ingen lätt väg, men det GÅR att vända om man tycker det är svårt, tråkigt m.m det gäller att ha viljan! Så kan man!!!
det tar sin tid, det klart det går upp o ner, jag har ännu inte rest klart...men jag har kommit en liten bit på väg.
nån gång fram igenom ska jag berätta storyn o inte så här konstigt plötsligt mitt i natten!
Godnatt fina vänner!
(0) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
