Hej igen!

Dagen innan julafton, sneglar lite på bingolotto och funderar på samhället...Hur det är att vara funktionshindrad i systemet idag. Jag blir så jävla irriterad...

Jag föddes ju med en CP-skada (Spastisk diplegi) Det påverkar mina ben, så jag kan ju inte gå som många andra. Signalerna som går runt i kroppen och registreras funkar inte lika bra i benen där signalerna kan hitta fram till rätt muskel men då det tar längre tid, signalerna där är alltså inte lika kvicka, men de funkar ändå,.
Jag tänker på habiliteringen, hur mycket de satsas på oss funktionshindrade, det jag kommer fram till och har tänkt på aslänge gör mig så himla arg! Under mitt tjugoåriga liv tycker jag banne mig att habiliteringen inte har förändrats...

När jag var liten visste min mamma och pappa att jag hade kapacitet att bli bättre i min rörelseförmåga, men det satsades inte på det utan man fokuserade mer på hjälpmedel som skulle hjälpa mig att ta mig fram, inte på min egna rörelseförmåga. "Ser ni inte att Evelina har kapacitet, hon kan! Hon kan bli bättre!" sa min familj, men då fick de istället en klapp på axeln, huvuden på sne med orden "Acceptera att ert barn är handikappat" Därmed alltså ett rejält slag under knäskålarna. Inställningen som Hab hade då var "Det är kört, vi kan inget göra, du har fått ett barn med CP-skada..."
"Det handlar inte om att vi inte accepterar vårt barns handikapp, för det gör vi, det handlar av att hon KAN utvecklas, få starkare muskler och bättre rörelse"

Min familj har alltid behandlat mig som alla andra personer i familjen. Jag har inte låtits bli överbeskyddad tyckt synd om eller åsidosatt pga mitt funktionshinder, tvärtom, jag har blivit sedd som alla andra. Jag ramlade ofta eftersom jag gick vingligt och ostabilt, men fick naturligtvis ta mig upp igen.
Tänk om mina föräldrar inte gett mig den chansen, Utan min mamma eller pappa skulle hjälpa mig varje gång, haha, då kan jag lova att så hade det varit idag också om jag inte fått den chansen att alltid hitta en egen metod för att lösa problem

Man såg och satsade inte på den förmågan som egentligen fanns hos mig. Jag gick väldigt konstigt, men jag gick iallafall. Att jag gick annorlunda ledde till att höftledskulan på båda höfterna var på väg att att gå ur led. Jag opererades och fick sitta med ett A-gips i åtta veckor, (Benen sträckta rakt ut, med en lång, tjock träpinne mllan knäna. Det var inte skoj alls, eftersom det blev mycket smärta under lång tid pga läkarnas fel

När man gjorde sådana operationer gipsade man som sagt hela benen med en träpinne mellan knäna. Man gipsade också fötterna, detta pga att barn med CP oftast har spasticitet, alltså en ökad muskelspänning t.e.x i ben och fötter. Därför skulle fötterna och benen bli fixerade och spasticiteten skulle dämpas, detta var alltså förusättningen för att benen skule ligga i rätt ställning under dessa åtta veckor. Efter operationen fick jag väldigt ont i mina hälar och grät på nätterna av smärtan. Det man kunde göra var att dra lite i tårna för att dämpa smärtan Tänk dig att du ligger i en säng med detta A-gipset där fötterna till och med är gipsade i 90 grader. Det gjorde att hälen pressades ner mot "hälen" på gipset...shit vilken smärta det var! Pappa sov över på sjukhuset oftast och jag skrek och grät på nätterna...En natt gjorde det mer ont än de andra nätterna. Han lovade att säga till på morgonen så att gipset sågades bort på fötterna. Detta gjordes på förmiddagen. Vilken befrielse det var att inte känna den glödheta brännande smärtan! När gipset hade tagits bort tittade man på hälarna, det var ingen vacker syn...de var kolsvarta och då menar jag verkligen det...det är jobbigt att skriva, för jag känner verkligen den där känslan igen....
Allt detta pga av att kirurgerna, läkarna (alla som var inblandade) inte lyssnade på mina föräldrar som sa högt och tydligt flera gånger: "Hon behöver inget gips på fötterna, hon har inte sådan kraftig spasticitet så att det behövs" (Eftersom den spasticiteten jag hade var så liten så att jag kunde "gå" på den)
Men de lyssnade inte, utan bara totalt körde över...Idag 12 år senare har jag ingen känsel i hälarna..

Det är detta jag vill tillägna detta blogginlägg till, att man bara "gör något" för att det OFTAST är så, eller att det BRUKAR vara si och så med just den diagnosen man har.

Jag har ett liv, det är värdefullt, jag älskar livet! Jag är glad för den jag är, för att jag får uppleva dagen, leva livet.
Jag har inte de allra funktionellaste benen i världen, ben som inte vill som jag vill, ben som inte styr åt det håll jag vill, för det är just det, JAG har en VILJA. Jag VET att jag kan bli bättre. En CP-skada kan aldrig försvinna, den bär jag med mig tillls träfracken träs på mig *skratt* men jag kan "flytta" statusen i min kropp, jag kan bli bättre funktionellt om jag tränar och stimulerar de signaler som har en svårare väg frammåt så att de signalerna kan få en högre hastighet och "fatta" snabbare vilka muskler i benen de ska nå. Jag vill att det ska vara så, för jag har den kraften men så tänker inte habiliteringen.

När jag gick på gymnasiet hade jag habilitering på skoltid. Då fick jag välja vad jag ville göra på de 40 min jag fick/vecka jag hade sjukgymnastik.
Jag hade i januari 2008 tränat konduktiv pedagogik här i Göteborg (Move & walk) i fyra veckor, fyra timmar om dagen, måndag till fredag. Jag blev riktigt stark och klarade av saker jag aldrig trodde att jag skulle göra.
www.movewalk.se

Efter en månad med intensivträning kom jag tillbaka till habiliteringen på gymnasiet då jag hade ett litet möte tillsammans med min sjukgymnast. Hon frågade vad jag höll på med för träning hemma
Jag berättade lycklig och glad att "Jag är ute och går med min rollator, varje dag, flera meter!"
"Jaha...(blicken ner i golvet)...vad bra..........men Evelina?"
"Ja..."
"...Tänk om du skulle ramla?"
..Jag blev ställd av orden...
"Tja..ramlar jag så ramlar jag....som alla andra"
"...Men Evelina, tänk om du skulle ramla, då ligger du ju där!"
När sjukgymnasiten sa dessa orden kändes de orden som ett slag under knäskålarna och jag kände mig totalt värdelös....jag hade lust att bara gå ut ur det rummet och aldrig mer komma tillbaka..
"Som sagt.. om jag ramlar så ramlar jag...då får jag naturligtvis ta mig upp som alla andra människor får göra om de ramlar och dessutopm hade jag aldrig gått ut för att gå om jag visste att jag inte kunde ta mig upp ifall jag skulle ramla,
"Jaha...okej" sa sjukgymnasten som egentligen menade "Skyll dig själv om du blir liggande...."

Jag kan inte hjälpa det men slaget under knäskålarna känns, efter mötet den dagen gick inte jag ut för att gå på en månad..
Habilitering har jag haft i hela mitt liv, men beronde på hur gammal man är och var man bor tillhör man olika team.
Deras inställning är:
"Du kan ändå aldrig bli av med din skada men du, lilla vän, vi kan stresha ut dina ben en stund, så blir väl allt bra!?" Du har en CP-skada, då är det såhär, si och så BRUKAR det vara" Denna synen på oss funktionshindrade finns i väldigt många habiliteringsteam.

Jag vet inte det känns typ som att jag inte ses som en person med MIN CP-skada som yttar sig på SITT sätt och min personlighet. Jag blir sedd som en grupp "Du är CP-skadad, okej...pang, såhär gör vi då" de går efter en mall!
Att leva med en CP-skada, eller vilken annan skada som helt yttrar sig på olika sätt, man har olika behov av stöd, hjälp och habilitering!!!
Alla är INTE likadana, bara för att man kanske råkar ha samma diagnos eller olika funktionshinder. Jag vägrar att bli jämförd med en mall!

Sjukgymnasterna rekomenderar att träna deras sjukgymnastik men jag har alltid undrat en grej, jag undrar HUR det ska gå till när man de flesta gångerna blir slagen under knäskålarna och faller rätt ner mot marken, HUR ska min vilja kunna utråla om ingen TROR på mig och min förmåga?
Totalt lurad, vi lever på 2000-talet Jag undrar bara, VAR är vi på väg?

Idag har jag ingen sjukgymnastik, orka få ett slag under knäna när berättat att man utvecklats i sin rörelseförmåga, att man gjort något bra. Då kör jag hellre järnet själv på gymmet, där finns det iallafall ingen som kan stå i vägen för att att få ett självständigare liv - I såfall är det bara jag. Tyvärr förstår inte det här systemet att det handlar om att se människan som den människan man är - rakt av tragiskt! Det värsta är att denna inställningen som systemet har tar ingen ansvar för. På vems bord ligger denna tunna skadade tråd som inte är sammansatt? Man bollas vidare som ett paket, spelar inte någon större roll vad som händer eller var det hamnar. Det accepterar iallafall inte jag!Det är ju inte så noga med funktionshindrade personer ska få ett självständigare liv...det är tydligen bättre att vara behov av andra människor där ens liv läggs i deras händer, men vad jag känner har inte de händerna någon vidare funktion, striden för att få rätt att utveckla en större självständighet finns inte på deras karta, det verkar svårt attt genomföra. Det är lättare att ge rullstolar och andra hjälpmedel åt alla möjliga håll, detta är en en enklare väg för att lösa problem (som tillexpel att ta sig fram), ser dom det som. Det är inte viktigt att lära sig att gå, eller träna på att få en bättre rörlighet till ett självständigare liv så att man också har en större valmöjlighet i livet. Då kanske man skulle kunna gå in i en skoaffär som har trappsteg? Då skulle iallafall jag ha en större valmöjlighet.

Allt är precis som det var för 20 år sedan när mina föräldrar började med kampen för rätt inställning för att utvecklas. Skillnaden är att det riktas till mig jag måste själv ta den kampen istället, Eftersom jag är mycket äldre nu än då, ingen lyssnar ju på en förälder längre.

Jag skriver detta för att jag gör det från hjärtat, för att det är såhär jag upplever att det är. Jag vet inte om människor som jobbar med detta ser den skadade, tunna tråden som inte är sammansatt, det känns inte så. Det hänns mer som att man maskerar verkligheten och målar upp ett snyggare yttre . Allt är som ett vackert slott utanpå. Stabillt, och alldeles enastående underbart, men innuti finns det bara luft. Allt verkar bara vara så himla bra, fast det är inte så egentligen

Det här måste upp till ytan!
Det här måste förändras!

Over and out!

God Jul allihop!

//Ewe

Lämna en kommentar

Hej!
Hur e läget med dig?
Hoppas det är fint!

Med mig e det bra, Jag var på bio igår kväll. Det var inget jag hade bestämt långt innan, jag hade bara tråkigt o tänkte att det vore kul o kolla in en film på bio. När man går på bio brukar man ju ta med sig någon/några kanske men igår kände jag faktiskt inte för attt höra av mig til någon, jag kände bara för att hittta på något med mig själv och bara för att man går på en bio måste man väl inte ha med sig nån...man blir ju inte stoppad i dörren om man e ensam! *skratt*

Jag reserverade en biljett på Bergakungen på nätet. Jag var länge väldigt nyfiken på den nya filmen med Noomi och Ola Rapace, alltså Svinalängorna (Pernilla August regidebut) så jag fixade en biljett naturligtvis till den hehe. Å jag kan säga såhär om filmen....Jag har aldrig gråtit när jag sett en film på bio.....shit alltså, snacka om berörd! Jag tycker båda två spelar riktigt bra, men jag har totalt fastnat för Noomi (som var med i Stieg Larsson-trilogin) Jag är djupt imponerad, jag blir så paff. Hon e så hilmla bra när hon spelar. Jag känner att det inte är avancerat, hon spelar vad ska jag säga, liksom "lätt" fast ändå typ svårt kanske, jag hittar inte rätt ord ,em iaf så att man lätt ser och förstår vad hennes karaktär säger, vill och menar pga hennes utstrålning och enorma tydlighet där inga ord behöver finnas till, bara uttryck och känslor som yttrar sig.
När jag såg filmen kom mina tårar. Jag kände Leenas känslor och tankar och drogs med hela filmen. När filmen typ precis hade börjat blev jag askissnödig...o jag tänkte "Fan! Nej, inte nu!" Jag blev så tagen av filmen så att jag knappt kände av panikkänslan över att verkligen dra till dass omgående! Det är en bra film det! Noomi är så hilma bra! Ola är också grymt bra, de två gör det verkligen skitbra tilllsammans! 
...Så ni som inte har sett Svinalängorna så tycker jag att ni ska göra det!



Vi hörs!
//E

Lämna en kommentar

Hej!!

Sitter här o dricker cider medans jag kollar jag på Cirkus Möller. Snart vet vi vem som vinner idol! Tyckte att både Minnah o Jay gjorde bra framträdanden, så vem hejar jag på?
Jag vet faktiskt inte...Jag hoppas att Minnah vinner men tror att Jay vinner. Han har ju väldigt stort stöd
Det var ju tre år sen en tjej vann, nu e det änna på tiden tycker jag




Skriver mera senare!

//E

Lämna en kommentar

Hej hej!


Hur e det med er då?

Med mig e det bra, frutom att det nog e en förkylning på G...det är ju mindre kul kanske men annars e det toppen!

Ikväll har min polare Macke sin öppna föreläsning, hade man bott närmare hade jag lätt kollat in föreläsningen!
Kolla in hans hemsida!
www.marcusbrogren.se

Nu blir det nog lite glögg!

Hörs senare!

Lämna en kommentar

Hej!

Läget med er?

I går var jag hos läkaren, det kändes bra, positivt, i rätt riktning, det är fint det!
Åkte senare iväg och tränade och ja, bara hade det soft, inget stress här inte!!!
Jag känner mig lite lugnare nu, eftersom jag går och lägger mig tidigare än vad jag gjort innan!

Chattade sent med en polare igår kväll det var skoj,
Han ska blandannat ha en öppen föreläsning väldigt snart, fasen vad kul! =) 

Idag har jag inte gjort så mycket, mest tagit det lugnt!
Var en sväng hos morsan, käkade lite mat, drack kaffe och chillade med Bäbiz, gosig han är min lilla snöboll!
När jag kom hem spelade jag litegrann, körde blandannat igenom min nya låt ett par gånger, har lite svårt att få tilll ackorden på rätt ställe i en vers så det låter bra i just det tillfället, men det går bättre och bättre!
Nu sitter jag här med lite glögg och livet, det ska bli kallare ute, det gillas inte alls...brrrrrrrrr!

Jag hittade en intressant artikel på svt.se som handlar om hur många elever som t.e.x klarar nationella provet i matematik i 9:e klass

http://svt.se/2.22620/1.2253847/rekordmanga_klarade_inte_matteprov




Kram på er! 

Lämna en kommentar

Lämna en kommentar

Kolla in mina nya länkar här till höger!

//E

Lämna en kommentar

Hej!

E allt bra med er?
Idag har jag inte gjort så mycket, vaknade typ 13 och fortsatte med min låt som jag håller på att skriva, den kommer bli grym, det är en hemlis än så länge vad den handlar om!

Sen gjorde jag lite havregrynsgröt och toppade med lite kaneläpple som jag gjorde i ugnen igår, d va görgott!
Jag tror att jag ska städa sedan, det behövs!




Igår var jag på Liseberg och checkade läget, det var väldigt mycket folk och kallt, men helt okej, stannade bara en stund, rätt mysigt att rulla runt drinne o se vad som sker!



Så fin!


Efter Lisebergsbesöket körde jag över vägen o in på focus,  jag gillar den affären!  stort, tillgängligt o bra!
Jag blev sugen på lite glögg så jag köpte två flaskor, göttt att ha nu i juletid!

I måndags började jag träna på gymmet i gen, efter en alldeles för lång paus hehe, fick lite styrka och tog tag i det igen!
Mitt knä är ju inte det bästa just nu så jag körde mycket överkropp och de har en armcykel där, skitbra är den, körde som en galning! det är görskoj!

I tisdags var det möte på Move & Walk, det handlade om hur situationen  ser ut för oss som fyller/fyllt 20, och hur vi ska gå till väga för att få träna KP eftersom det blivit svårare för oss pga nytt avtal och sånt. Lars Mullback var där och berättade vilka erfarenheter han har av M&W, det var väldig intresssant! Kolla in hans filmer om Konduktiv pedagogik på move & walks hemsida!

 Nu kan man även filma med sin mobil och mms:a in eller skriva "Min historia"- om vad man tycker och hur det har hjälpt dig/er med metoden! Gör det!



www.movewalk.se

Upp till kamp!


//Ewe

Lämna en kommentar

Hej på er!

I lördags var jag som sagt på bio och såg Cornelis, med Pontus. Den var riktigt bra. Hans-Erik Dyvik Husby spelar Cornelis väldigt bra, den är mycket sevärd! Kolla in den!!





Tack Pontus för en trevlig kväll!




Ikväll kl: 20:00 är det final i Biggest Loser Sverige, det ska bli riktigt spännade och se vem som vinner. Det står ju emellan KF och Maria och jag håller stark på Maria, men vad jag känner och tror är att KF kommer vinnaa, eftersom han vägt mest av  dom och har haft mer och tapppa, så jag tror att han också gått ner mest av dom procentuellt också, men man vet aldrig, så det ska bli kul att se ikväll!
Kollade på Efter tio nu idag, Rune och Florence var där från BL, de snackade blandánnat om sömnapné, men shit vad de har förändrats! Kul!





Nu ska jag dra iväg en stund! Ha det gott!

Kram!
/E

Lämna en kommentar

Lämna en kommentar

Hej!

Har ni sovit gott?

Själv har jag inte sovit så mycket hehe, faastnat i spelet igen, blev väl 5 h inatt tror jag, jaja, kul e det iallafall, det är ju huvudsaken! Nu har jag blivit av med alla vapen iofs så det är lite svårare att klara av uppdragen när det kommer för många och attackerar en, det gäller att ha mycket painkillers och köra de stora bilarna, eftersom de har vapen uppe på flaken..haha nice game!

Dags att städa lite idag, därför e jag uppe lite tidigt, men det får man ta!

Filmen ska bli spännande idag, den ser jag fram emot!





Kolla föresten in bloggen George - med liemannen bakom axeln:

http://georgeschottl.wordpress.com/

 En jätteintressant person vars blogg jag följ sedan Himelen kan vänta sändes på SVT1 för typ ett årsedan.




I serien fick man följa 5 personer som fått ett fruktansvärt besked som skakar om deras liv totalt. Jag fastnade totalt för det programmet eftersom människorna hade sådan gnista, deras ögon lös av vilja- att få vara friska och leva ett normalt liv! Personerna berättade om deras liv, hur det är att leva med en livshotande sjukdom sjuk i b.la cancer och ALS.

George fick en allvarlig typ av cancer och fick ett besked om att han bara skulle få leva i 6 mån....Mitt upp i allt, George och Sara hade pecis gift sig och skulle skaffa hus, men läkarna avrådde de från att göra detta. Men de bestämde sig för att inte lyssna på deras rekomendationer, utan ville såklart leva så mycket det bara gick, de köpte hus och gjorde allt de hade tänkt att de ville. George fick chansen att vara med i ett forkningsprojekt som gjort att han mår bättre idag, jag tror att han fick diagnosen 2006 och vad jag kan räkna så har det lätt gått över sex månader sedan han fick sin "dom" helt otroligt!!! =)

Så snälla läs,  det ger iallafall mig väldigt mycket, jag har själv inte drabbats av cancer eller något sådant men jävlar vilken kraft George ord ger mig - att fortsätta kämpa och vilja fortsätta framåt, trots sina svårigheter!


Ha det gott!
//E

Lämna en kommentar

Hej på er!

Hur e det med er?

Idag har jag typ inte gjort nånting, bara slappat sovit länge och spelat Far cry 2 hehe, farligt att fastna i ett spel sådär. Man tror att man har spelat i en halvtimme, men i verkligheten har man spelat i 2.5 timmar...jaja, helt ok iaf. Synkade datorn med tv:n så det blev en riktigt go känsla o spela! det gillar vi!

I måndags träffade jag en kompis i nordstan, vi fikade och snackade lite...eller iallafall så mycket det gick för det gick typ inte att höra vad nån sa eller vad man tänkte, för det var en gubbe där som spelade piano.....ja väldigt......inte så bra....det lät typ samma hela tiden, men det gick bra ändå, det var en skoj dag! vi gick runt i några affärer och bara snackade liksom, kul var det!
Tack för en rolig dag Andy!

Annars händer det inte så mycket, jag var på HMC igår och diskuterade stolen, det var positiva vindar, gött det! Efter det så åkte jag hem till morsan en stund, klappade Bäbiz litegrann och myste, saknar den lilla snöbolllen!
 



Apråpå snöboll så är det ju julafton snart, det ska bli kul, så länge snön håller sig borta är jag änna glad!
Jag önskar mig ingenting faktiskt, jag behöver inet så specielllt, det viktigaste tycker jag är att man träffas och är tillsammans, det är den finaste julklappen!!!!

Jag håller på att skriva ner min föreläsning på papper, det går ganska bra, men inte sp bra som jag riktigt vill =) 
Det sitter liksom bättre i huvudet, jag vet inte om jag ´ska låta det fortfarande få vara där, det kanske är bäst, får se hur jag gör hehe. Min drömm är att komma uut och föreläsa, på riktigt. Jag vill berätta min story om min matteresa, ge den till människor, mina erfarenheter kanske kan ge andra människor lite mer kraft! Jag vill ge dom det, så mycket det går!

Idag har jag tittat lite på idol, Andreas åkte ut, det var okej tyckte jag, på tiden heheh
Äsch, jag ska ju inte sägsa något egentligen, tittar ju inte 100% men ändå!

En polare från Norrköping ringde, han ska komma ner till gbg i januari, ska bli kul att ses! Man kan aldrig få för många vänner!

Imorgon blir det bio för mig o en vän, vi ska se Cornelis, det ska bli skoj!
Skriver lite imorgon om hur den var!




Kan ju inte låta bli att lägga in tt foto på min lilla älskling!


Idag blev det ett långt inlägg, men gör la inget!

Ha det så bra!

Vi hörs!

//Ewe

 

Lämna en kommentar

Hej på er!

Det var lägesen, typ i maj jag skrev senast, I'm back!

Studenten va nice, det gick lite snabbt när vi sprang ut så man knappt fatta att det ens händ men kul var det! Låten vi sprang ut till va Summer of 69 med Bryan Adams, riktigt kul och en häftig känsla! Men det klart det var sorgligt också, att inte få träffa alla människor igen på samma sätt som man gjort hela gymnasietiden det känns i hjärtat Men det är ju så det är, man möts och man skiljs åt och går vidare, på vägen kanske man ses igen? det är ju aldrig omöjligt! =)

Så vad har hänt efter studenten?

Inte så mycket egentligen, just nu håller jag på att fundra på vad jag verkligen vill göra samtidigt som jag söker jobb heheh, men det är ju som det är, det är ju inte lätt att få jobb idag liksom..men man får ju aldrig ge upp!!
Skriver mycket som vanligt fortfarande, det blir mycket mattetexter, kul är det

Just nu halvtittar jag på idol, vetefan vem jag hejar på, jag trodde Wiese skulle åka idag, men han gick vidare...jag tycker han skulle åkt ut för längesen...men men...det är en tävling heheh.
Vet inte vad som händer sedan, det blir nog att ta ett glas vin tror jag!

Ha det gott!

//Ewe




Soluppgång från balkongen

Lämna en kommentar

Idag var jag o klippte mig, det blev bra

Idag var det också sista dagen i skolan..., bara studenten kvar!
Det känns bra samtidigt känns det jobbigt. Man har lärt känna många människor under de här fyra åren och det känns i hjärtat att lämna alla.

Jag är glad, jag känner att jag har utvecklats mycket under dessa åren, jag vet nog mer om mig själv idag, än vad jag gjorde för 4 årsen. Det är skönt.

Även i många ämnen har jag gjort framsteg. Ämnen som jag trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna behärska och förstå överhuvudtaget...jag tänker på matten faktiskt, där jag lärt mig otroligt mycket, inte bara matte och tal och sånt, utan också om mig själv. I början av gymnasiet ville jag inte ha matte, jag  gillade verkligen inte det. det var det värsta jag visste.

Jag lade upp orimliga mål inom mig som blev för svåra att nå,
Jag hade nått mitt mål om svaret på talet var rätt, då hade jag kommit fram. Då var jag bra Men när svaret då var fel bblev jag väldigt arg på mig själv och det är inte kul att känna så varje gång
Så under en lång tid förstod jag att jag måste flytta mitt mål, jag måste förändra det

Jag lärde mig att göra målen flera i sitt antal, sätta de tätare med varann
Tankesättet blev ett annat. För varje steg jag tog under talets gång var ett mål uppsatt , det jorde att jag en dag kom fram till svaret, ett svar som var fel......konstigt nog...kändes det ingenting, jag blev inte arg, besviken, irriterad på mig själv......varför?

Jo för att allt handlade óm att jag skulle känna att jag var bra, att jag kunde, svarade jag fel påå uppgiften var jag kass, aöötså var jag inte inte alls nöjd med det dvar jag hade kommit fram till, men de täta målen jag lade upp och lägger upp under talets gång gjorde mig nöjd för även om svaret råkade vara fel så jag hade ju ändå uppnått mina små täta mål på vägen, den metoden lärde mig också att det inte är svaret det handlar om, jag har lärt mig att om jag kommer fram till rätt svar är det en bonus, för det är ju inte där syftet ligger egentligen insåg jag vägen = målet...


Imon väntar studenten!!!! YEEEHHAAAAAAAA

Lämna en kommentar

Haaallååå

Det har hänt mycket sen sist.

Mitt projektarbete e klart, det blev bra, vi hade presentation av alla projektarbeten i onsdags, kul va det!
ÄNTLIGEN KLART!





Vart på IKEA och köpt tavla + lite annat



Hängt upp mina foton!


Den 19:e ska vi ut me klassen å ha avslutningsmiddag, ska bli kul!

Snart studenten!



TJOOOHOO!


Göttans rabarber med helg!

Kram på er alla!

Lämna en kommentar

Idag har jag varit på hjälpmedelcentralen, det gick bra!
Åkte sen till skolan, då det var dags för kaffe på Donken. Trevligt var det.

Klockan 13 hade jag Nutida konst, det gick också bra, gjorde ett litet kollage med bilder som föreställde små skrivna texter på olika ställen i världen. Konstnären heter Jenny Holzer

www.jennyholzer.com

Hon anväder sig av språket i sin konst, korta ord, till långa texter som har en betydelse, budskap.
Texter som gör att man stannar upp och kanske tänker till lite. Coolt

Hennes konst trycker hon på t-shirts, affischer. Hon använder sig också av LED (Light Emitting Diode som medel för att förmedla sitt budskap.

Här är några bilder av hennes utställningar:






























Snart är det mattestuga.

Ha det gött allihop!

Lämna en kommentar

Tänkte att jag nu skulle dela med mig av en dikt om matte!
skriven 2008


En mattelektion

Här löser vi tal
för att få svar
sedan vi drar

Vi sitter tillsammans
söker svar på frågans frågetecken

någonstans finns det
det vi vill nå

Kan du förstå?
Hoppas att denna dagen kan bestå
i många år
tiden går medans klockan slår
till svaren vi ska gå

Vi hjälper varandra
vi ska vandra
någonstans finns det
det vi vill nå
svaren på talen

Vi ska ta oss till dalen
där går linjen nedåt
sedan uppåt
och vi ska aldrig skiljas åt
fast vi kanske får höra några gråt
men vi lever inte som paralella linjer
Dom som aldrig träffas
de som aldrig går ihop
Dom som aldrig möts
hur lång de än sträcker sig.

låt oss hjälpa

Vi ska hitta svaren
För vi vill lära oss massa nytt

Vi vänder på sidan och hittar åter frågor
dom är som gåtor
det finns många förmågor

Faktum är att i detta rum,
blir man inte dum.

Lämna en kommentar

Onsdag är det idag.

Känns lugnt, jag är lugn.
Det är lugnt i skolan och solen skiner starka varma strålar och det är lugnt.
Man kan ha uppe ett fönster utan att märka att det knappt är öppet. För det känns nästan som samma luft här inne som där ute, bara en svag vind träffar pannan här i studiehallen och det är lugnt.

På onsdagar känns allt som det ska kännas, visserligen börjar jag tidigt men jag vet senare att det kommer bli en bra dag.  
Det är lugnt.

Man vet ju aldrig vad som händer under en dag såklart, allt kan hända, men på onsdagar svajar inte den oron över den känslan på något konstigt sätt. Tiden framåt läggs åt sidan och nu är nu! 
Jag är lugn.
På ett annat sätt
Luften som kommer ifrån studiehallens fönster är friskt och jag andas in och ut i en vind, jag känner mig ihålig för på något sätt känner jag hur den kalla luften går in i mig, ner i lungorna, de fylls och fåglarna kvittrar,  himlen är faktiskt blå

klockan 17 är det mattestuga.

Lämna en kommentar

Lämna en kommentar

Lugn måndag.

Skönt att vara tebax på nått sätt
6 veckor kvar av gymnasietiden, känns både och.
Skönt att det är över - Skrämmande ovisshet av att ha framtiden framför sig, vad händer sen?
vilar i mina händer.


Jag blir tom inuti mig själv, nu står jag ändå vid en vägkorsning, Valet av den väg jag väljer är mitt.
Det vrider till i mig.
Nu står jag där igen, som man gjort många gånger.
Vi påverkas och formas med den väg man väljer, det måste man komma ihåg.

När man valt väg måste man tro på valet man gjorde.
stegen är starka och viljan lyser.


/Ewe

Lämna en kommentar